Det tar emot att träna varje dag

Det tar emot att motivera sig att motionera varje dag, som jag bestämt mig för att göra i tre veckor (typ en vecka kvar). Jag får vara glad över:
1) att jag ändå lyckas
2) att det alltid känns bra efteråt
3) att kroppen håller för det (framförallt foten och vaden)

Ingen ändring på två veckor

Det är två veckor sedan som jag fick beskedet att jag måste ner 4 kg till, annars ingen bukplastikoperation. Så jag skippade en hel del av småätandet, jag slutade med vinet (bara en dag), slutade med godis i tid och otid och ökade motionen från fyra dagar i veckan till sju dagar i veckan. Vad händer på vågen?! Ingenting!! Det är så otroligt frustrerande och om inget händer med denna insats, så känns det ju helt omöjligt att lyckas!! Hur är det möjligt att inget har hänt?! Hellre äta godis och dricka vin och förbli på 78 kg, än att inte äta godis och dricka vin och förbli på 78 kg.....

Det enda jag skulle kunna lägga till, det är att sova mer....

Har jag varit starkare?

Jag fyller 40 om en vecka ungefär. Jag ser fram emot det och är så nöjd med livet. Visst finns det grejer som skaver, men på det stora hela är jag så nöjd. Och i så här bra form har jag nog aldrig varit, kanske i tonåren? Stark och bra kondition (utifrån mina mått mätt) och det är härligt.

Idag var jag och simmade 1500 m. Crawlade nästan hela tiden, bara några längder bröstsim. Först tar det alltid emot, men om jag bara fortsätter trots att kroppen stretar emot, så går det över och jag kommer in i ett härligt flyt. Så det tog 46-47 minuter att simma 1500 m (60 längder) och det är jag så glad och tacksam över. För några år sedan orkade jag inte crawla mer än varannan längd och jag simmade 1000 meter på 40 minuter. Det är skillnad det! Härligt!

Aaarghh! Vågen är still

I en vecka har jag dragit ner rejält på sånt som inte är mat, ätit vettigt och motionerat varje dag. Vad säger vågen? Den är helt still. Åh så frustrerande! Och jag som på eget bevåg förplikade mig till läkaren att jajamän, på 4-6 veckor kommer jag att ha gått ner de där återstående 4 kilona. Aaargh! Varför gjorde jag det?! Och varför händer inget på vågen?!

Varför funkar det inte fullt ut?

Varför funkar det inte med maten fullt ut? Jag kom hem till nybakt bröd på em. Åt av det och sen dess har resten av eftermiddagen och kvällen varit fullt av sådant jag inte borde äta, inte ens vill äta. Tröstar mig med att nu är allt nybakt slut, så jag hamnar inte i samma situation imorgon.

Utan att tänka efter....

....så åt jag just 80 gr polska torkade vetedegsringar. Det är typ snacks. Jag gillar dem jättemycket, men:
1) jag ska inte äta ngt sådant alls
2) jag ska inte äta dem på nolltid

Nu har jag ont i magen, får obehagskänsla i kroppen och förbannar mig själv! Onödiga ca 300 kalorier!

Går och springer och äter bra

Nu när jag ska gå ner minst 4 kg på 4-6 veckor, så måste jag öka på motionen. Varje dag sen beskedet kom har jag gått eller sprungit (mer lunkat på asfalten) 1-2 timmar per dag. Ska bli spännande att se resultatet när jag kommer hem till min våg. För det går bra med maten också.

Målet är 74 kg eller mindre

Fick nyss veta att jag måste gå ner till 74 kg (BMI 27) innan en bukplastik kan bli akuell för min del. Ålrajt, då finns det ett tydligt mål som måste vara uppnått. Sen ska det tydligen inte vara fler hinder i vägen för att kunna operera överskottshud och mitt stora muskelbråck samtidigt.

Snacka om att jag är motiverad! Jag skrev till läkaren att han skulle ge mig 4-6 veckor, sen är jag nere i den där vikten (från dagens 78). Jag tänker inte ge mig på någon pulverdiet eller minska rekommendationerna från iso-dieten, men däremot ska jag mer strikt följa iso-dieten. Och skippa vin och lördagsgodis, onsdagsfika på jobbet och de onödiga chokladbitarna här och där. Och sen ska jag motionera ännu mer, hur det nu ska gå tidsmässigt och belastningsmässigt.

Ingen tid att förlora: Nu sätter jag igång!!

Iso-dieten verkar funka

När jag läste om iso-dieten (också formaliserad av Paulún), så kände jag att denna diet är den mest vettiga, vetenskapligt uppbyggda och genomtänkta som jag tagit del av. Så efter att ha stått still på vågen i minst två månader, så tänkte jag att jag testar iso-dieten lite mer strikt. Jag följer den långt ifrån slaviskt men jag gör två saker: äter mer protein, frukt och grönsaker och skippar mjukt bröd, samt begränsar pasta och knäckebröd.

Och faktum är, att nu börjar det lossna på vågen. På två veckor har jag gått ner lite dyrgt ett kilo. Iso-dieten eller tillfälligheter?

Springa försiktigt

I stan är det barmark, alltså asfalt, och på berget är det snö och is. Och på gymmet är det jättetråkigt att springa. Var ska jag springa? Jag borde inte springa på asfalt, det är att utmana kroppen lite väl mycket. På gymmet är det inte heller speciellt mjukt att springa. Men jag vill inte avstå. Så jag springer väl på asfalten ändå, men ännu långsammare än vanligt. Någon har någon gång sagt att bara man blir svettig, anfådd och ökar pulsen, så bidrar motionen till hälsan. Jag får väl ha det som tröst, för även när jag lunkar, så blir jag just svettig, anfådd och får förhöjd puls. Så jag fortsätter lunkandet så länge kroppen inte protesterar. Nu har jag varit ute på alfalt två eller tre gånger, knappt en timme varje gång och än så länge peppar peppar håller kroppen.

Att gilla eller inte gilla att springa

Här om dagen diskuterade jag detta med njutning av att springa. Jag hävdar ju, att för att komma in i tillståndet att känna sig beroende av att springa, så måste man springa regelbudet ett par veckor, sen gillar man det verkligen både fysiskt och psykiskt. Personen jag talade med sa något i stil med: "Ja, jag gjorde så där ett tag, men jag fick inte den känslan. Att gå ut och springa var alltid ett tvång och det var lätt att hoppa över, så jag gillade aldrig joggandet".

Och jag minns hur det var när jag gick i gymnasiet, då sprang jag också regelbundet, men jag avskydde det. Jag sprang för att andra pådyvlade mig att jag borde gå ner i vikt (jag vägde 69 kg när jag TYVÄRR började fokusera på vikten och banta), jag sprang på alla gympatimmar och på fritiden, jag tvingade mig. Jag fick aldrig den positiva känslan som jag har nu. Tvärt om; då fick jag håll och blodsmak i munnen och mjölksyra i benen.

Så vari ligger skillnaden? Ja den största skillnaden ligger i inställningen till springandet. Nu är jag överlycklig för att jag KAN springa, för att kroppen håller, för att kroppen blir starkare.  Och jag VILL verkligen springa. Hur mycket har denna mentala inställning med den fysiska och psykiska välbefinnandet att göra? Förmodligen en hel del. Så min grundläggande tes måste få ett tillägg: om man ska älska att springa, både fysiskt och psykiskt, så måste man göra det regelbundet, en längre tid i sträck och ha en positiv inställning till det.

Idog eller korkad?

I morse skulle jag springa innan jobbet. Och det är svårt att få mig att backa när jag väl planerat in och bytt om. Men i morse undrade jag ett tag om man kan kalla mig idog eller korkad. När jag lämnade barn på skolan, så vräkte snön ner och det blåste nästan från sidan. Under det tunna lagret med nysnö fanns helt glatta partier med bara is. På andra ställen hade snöslasket från igår frusit till. Är det verkligen vettigt att springa under dessa förhållanden?

Jag började med att gå, så raskt jag kunde (vilket inte är så snabbt). Men vad tråkigt det blev! Så jag sprang i alla fall, långsammare än vanligt och bara 35 minuter. Och jag klarade mig från att halka och kroppen känns fin trots det knöliga underlaget. Att detta dåliga väder och underlag inte fick konsekvenser spär naturligtvis på min dumdristighet - det GÅR verkligen att springa jämt!

Återbesök på Ersta 1,5 år efter operationen

Igår var jag på återbesök hos min kirurg Erik Secher på Ersta. Det är 1,5 år sedan jag gjorde min operation.

Resultatet i siffror: BMI har minskat från 44 till 29, omkretsen har minskat med 22 cm, vikten ligger på minus 41.

Resultatet i ord: Fantastiskt! Både operation och tid därefter har varit väldigt enkel för mig. Livet har förändrats så mycket, även om tillvaron i sig inte ändrat sig så värst. Jag har fortfarande överätaren kvar i mig, men har nu åtminstonen fått en fysisk spärr och en mental resonemangsmarginal som jag saknade helt förut. Med det menar jag att jag förut hade extremt kort tid mellan lust att äta och ätandet. Nu har jag lite lite mer tid på mig, då jag faktiskt hinner resonera med mig själv om vad det är jag stoppar i mig och om jag verkligen vill prioritera detta ätande.

Dr Secher frågade mig vad jag har för mål med operationen. Målet för mig har varit att kunna motionera ordentligt och att inte sticka ut, viktmässigt. Så målet är uppnått! All annan viktnedgång, de utseedemässiga fördelarna och så vidare, är bara bonus.

Jag är så tacksam gentemot Västra Götalandsregionen, dr Anders Kylebäck på KSS, Ersta sjukhus och dr Erik Secher. Och jag är tacksam mot mig själv som faktiskt förvaltat denna chans till nytt liv på ett bra sätt.

Att komma i säng

Jag vill verkligen ändra på tiden då jag kommer i säng. Jag vill inte somna när jag lägger barnen, och jag vill själv lägga mig innan 23. Nu blir det närmare midnatt nästan varje kväll, och den där sista timmen är verkligen inte bra. Jag bara börjar äta igen, och det är en stor del av natten som försvinner när nattsömnen minskas från 7 till 6 timmar.

Det är bara det att det är så härligt att äntligen få sitta i lugn och ro och göra det man vill. Dessutom gör jag ofta jobbgrejer (rätta tentor eller läsa rapporter) när ungarna lagt sig, så "min" tid brukar inte börja förrän vid 22. Jag får helt enkelt acceptera det, att det bara blir lite egentid. Sova mer och äta mindre är faktiskt viktigare.

Bråcket krånglar

Mitt muskelbråck krånglar. Eller rättare sagt tarmen som fastnar där. Hade djävulusiskt ont igår, t o m så vi åkte till sjukhuset. På vägen dit blev det bättre, och läkaren fixade resten. Men det var obehagligt, jag hade så ont att jag nästan grät. Förhoppningsvis blir jag snart opererad.

Det var för övrigt en mycket sympatisk underläkare jag träffade. Snabbt kom han in, satte sig ner på ett icke-distanserat avstånd, såg i ögonen, lyssnade, förklarade. Lättad, välbemött och snabbt kunde jag och mannen åka från sjukhuset. I synnerhet Pellan var otroligt lättad när vi kom hem.

Förbereda sig

Är det nu slut med möjligheterna att jogga i stan denna vinter? Kommer jag att vara hänvisad till löpbandet innan våren kommer på riktigt? Ja, det finns en risk för det. När jag sprang igår kväll, efter töande och påfrysning, så var det både halt och hårt på många ställen, och det vet jag inte om kroppen ställer upp på. Jag håller tummarna, för löpbandet är dötrist, tycker jag.

Lyckades!

Det bjöds på tårta på förmiddagsfikat på jobbet idag. Jag övervägde att inte ens gå dit. Tårta innan lunch är verkligen inte bra för min kosthållning. Men jag gick, om inte annat för att det är trevligt att sitta ner med kollegorna. Tro det eller ej: jag lyckades att skippa tårtan! Smakade inte ens. Det känns helt rätt.

Om jag inte hade opererat mig....

Om jag inte hade opererat mig, så kan jag säga att jag aldrig aldrig hade lyckats gå ner i vikt. Det förstår jag klart och tydligt. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför, men det hade aldrig gått. Jag har fortfarande i princip samma lust att äta som förut, så jag tackar så mycket för att det nu finns en tydlig fysisk begränsning. Därför kommer jag nog aldrig att bli riktigt smal, men jag är ändå så nöjd med att ha uppnått rörlighet och hamnat nära normalvikt. Mer än så kan jag inte begära. Tack och amen.

Bättre i skuldran

Nu har jag varit hos min fantastiska sjukgymnast, hon som räddat min möjlighet till ett mycket aktivt liv. Hade det inte varit för att hon har schysstat till min kroppshållning, så hade jag snart fått förslitningsskador både här och där, men framförallt i hälsenan och foten.

Nu var jag hos henne för att jag fick så himla ont i skuldran i förra veckan. Jag satt ju och hade seminarier via videokonferens-teknik, och de där stolarna i de salarna kan få vem som helst att stelna. Så jag tror att spänningarna beror mycket på dessa tre dagar. Det blev lite bättre efter träning, men inte helt bra.

Nu har hon lösgjort punkter i nacken, ansiktet, pannan och lite längst upp på skuldran (det gör mest ont i nedre delen av skuldran). När jag låg där så fick jag ilningar i tänder åt vänster i munnen och ett tryck i hela skuldran. Men någon timme efter behandlingen känns det riktigt bra!! Inte vet jag vad den där fantastiska människan gör, men nog är det underverk.