Träning minskar smärta

Jag har haft jätteont i skuldran och axeln i några dagar. Vet inte riktigt vad det beror på, men jag har haft mycket undervisning och jag sprang och spände mig under joggingturen i tisdags.

Så igår gick jag och styrketränade. Det brukar hjälpa. Och idag är jag mycket mycket bättre, även om jag fortfarande är stel. Men visst är det coolt att styrketräning hjälper! Det måste ju ha något med blodgenomströmning att göra, men jag ska försöka ta reda på mer om det.

Vad lite träning!

Jag har inte tränat sen i tisdags (fem dagar). Har inte kännt mig bra i kroppen, och har haft mycket på jobbet som inte kan vänta + att jag lämnat och hämtat ungarna tidigare p g a sportlov. Jag såg fram emot att äntligen träna idag, men eftersom vi inte verkar komma ifrån Stockholm än på ett tag, så blir det nog inte av idag heller. Känner framförallt i axlarna att det verkligen är dags för träning.

Trögt

Fy vad trögt det var att springa i morse. Första kilometern är ju alltid trög, men denna gång lossnade det aldrig. Ett tag trodde jag att jag kommit in i flytet, men nähä, det höll bara i sig en kort sträcka, sen var det supertrögt igen. Känns som dagarna innan mens, men det är inte den tiden heller. Hoppas på en engångsföreteelse.

Höll på att stanna inne

I lördags höll det på att inte bli någon motion. Det var ytterst lockande att stanna inne, med typ 13 minus ute. Men jag lurade ut mig själv genom att bestämma mig för att testa att springa till musik, det brukar jag inte göra. Dels har jag inte haft någon mp3-spelare med musik på, på länge, dels gillar jag tystnaden och tankarna när jag springer och dels kan jag tycka att det är lite läskigt när alla andra ljud utestängs - bilar, cyklar, passerande personer.

Men jag testade med musik och det var kul! Ibland underlättade det att springa också. Så den där lilla manicken lär få följa med ut oftare.

Hjärnkoll!

Har just läst OM en intressant bok. Den heter Hjärnkoll och handlar om viktproblematiken ur en hjärnforskares perspektiv. Så fort lönen kommer så ska jag köpa denna. Nedan följer beskrivningen från Adlibris.

Beskrivning:

För många är bantning en serie misslyckade experiment. Trots kaloriräknare, stegmätare, hushållsvåg och viktcoaching går vikten snarare upp än ner.

Att det enda som hjälper är att äta mindre och röra sig mer är något som överviktiga fått höra till leda. Men så enkelt är det faktiskt inte. Vägen till en framgångsrik och hållbar viktkontroll går via hjärnan. Den har en överordnad roll när det gäller vårt grundläggande behov av mat och dryck. Hjärnans belöningssystem är en osynlig supermakt som styr vårt handlande på gott och ont, och som föredrar mat som skjuter blodsockernivån i höjden och ger oss en omedelbar kick.

I den här boken får du veta hur man samarbetar med belöningssystemet i stället för att kämpa emot det. Det är lättare att banta med än mot hjärnan! Hjärnkoll på vikten vänder sig både till dig som vill gå ner i vikt och till dig som ger råd om vikt och hälsofrågor.

Tänker så bra när man springer

Alltså springandet är härligt ur många aspekter! Jag springer inte fort, så jag kan fortfarande koncentrera mina tankar på annat än själva springandet. Och oj vad bra jag tänker när jag är ute och springer! Nya idéer, planering, lösningar på problem bearbetas på löpande band. På så sätt känns det inte heller långtråkigt att springa, utan benen mal på och hjärnan är kreativ.

Idag sprang jag en runda i tätorten på ca 7,5 km, det flöt stundvis på riktigt bra och solen lyste. Så rundan blev härlig för både kropp och själ!

Sömn = hälsa

Det är härligt att sova! Jag går gärna och lägger mig, har aldrig varit någon nattuggla, även om jag då och då har svårt att komma i säng.

Småbarnsåren var ju som för alla andra värdelösa när det gällde sömn, men jag tror kroppen grejade det på ett annat sätt p g a hormoner, samt den inställning till trötthet som jag hade då. Plus att det inte alltid var viktigt att kunna koncentrera sig, utan hjärnan kunde anta ett viloläge som idag inte är möjligt.

Nu behöver jag också sova! Sju timmar är optimalt för mig, i synnerhet om jag slipper bli väckt. Därför var den gångna natten jobbig. Först somnade jag med barnen halv 9, vaknade halv 10, somnade på soffan ett par timmar, upp och duscha, lägga över Lilleman till sin säng. Några timmar senare kommer han igen och knuffas och kl 5.13 kan jag inte riktigt sova mer. Urk.

Nu gäller det att klara eftermiddagen, tur att det är onsdagsfika på jobbet. Jag får planera att gå och lägga mig med ungarna i kväll, för att ta igen lite. Tur att det är rätt sällan jag upplever nätter som igår, det hade varit svårt att palla.
.

Dags för skärpning

Det är dags att skärpa upp matintaget. Det är bara att inse: ska jag gå ner mer i vikt nu, då måste jag vara nogrannare med vad jag äter och framförallt hur ofta. Det är lätt att förbli överviktig (i alla fall lite) även efter operationen, i synnerhet för sådana som mig, som fortfarande har god aptit och relativt lätt för att äta. Så jag måste dra ner på extragrejer och vara mer noga i mina val. I helgen har jag lagat en jättegod indisk linsgryta, som jag har som lunch idag, toppat med spenat och koriander. Det är sådana luncher som jag ska hålla mig till och framförallt: inga extra mellanmål!

Längdskidåkning färdigtestat

Igår lämnade jag tillbaka längdskidorna som jag vänligen fått låna av K. Jag hann åka tre gånger. Hade tänkt att åka i denna vecka också, men då blev ju Lilleman sjuk. Men nu har jag i alla fall testat så pass att jag vet att jag tycker att det var kul, och jag ska försöka fixa mig egna skidor. För det lär ligga snö ett bra tag till denna vinter....

Tacksam för insikt

Idag när jag skyndade mig till tåget, kom jag att tänka på hur tacksam jag är för att jag kan skynda mig till tåget, utan att bli svettig eller ha ont någonstans. Jag är så himla glad över att jag till slut fick hjälp med min hållning och sätt att röra kroppen, vilket har inneburit att smärtorna i fot och vad är borta. Trots att jag tränar mer än jag någonsin gjort. Och att det var så enkelt! I början lite bökigt, men egentligen så enkelt. Det gällde bara att hitta någon som kunde SE! Lättare sagt än gjort, jag önskar att jag träffat på sjukgymnasten Mona-Beth många många år tidigare. Svårt att veta vad det skulle ha inneburit, men jag hade nog sparat mycket tid och många tusenlappar på all sköns medel, behandlingar och grejer som skulle hjälpa. Bättre sent än aldrig och jag har ju fått ett nytt liv nu  - tack tack för det!