Dagens lärdom: 1,5 mil är för långt

Jag fick en man-och-barnfri dag igår. Då tänkte jag passa på och träna lite extra. Så jag sprang 1,5 mil på vårt motionsområde. Första gröna milen, sen 5 km-rundan. Det gick bra. Tog visserligen lite drygt 2 timmar, men det gick utan vidare att springa den sträckan hela tiden.

Idag märker jag att det var lite väl mastigt att springa så långt. Jag har ju sprungit milen många gånger nu utan vidare, men detta var lite för mycket. Idag har jag ont i knäna när jag går i trappor, och jag får vänta med att springa igen i några dagar. Så jag får helt enkelt backa i ambitionsnivå. Idag får jag träna på gymmet och kanske bara styrketräning och skippa cross-trainern.

Olika perspektiv på mat

Jag lägger ner mycket tid på att laga mat och undviker halvfabrikat. Det blir mycket köttfärsrätter, kyckling och lax på längden och tvären. Och grönsaker (riktiga = inte gurka, sallad & tomat) och fullkornsalternativ av både ris och pasta, även om det blir en hel del kokt potatis också. Jag är väldigt nöjd med att familjen äter så bra mat, och jag prioriterar verkligen maten både i form av tid och pengar.

Men det är inte alltid som övriga familjemedlemmar ser eller uppskattar mitt engagemang. Här om dagen krisade Sportkillen ihop: "Men mamma, kan inte vi få köttbullar någon gång?! Vi får aldrig köttbullar! Varför ska vi alltid äta kött och kyckling?!" Så igår var det köpta köttbullar, hemlagad brunsås, kokt potatis, lingon och specialarkålsalladen som jag ofta gör. Då var han nöjd, Sportkillen.

PS! Nu går det att köpa färsk vitkål, nyskördad. Den är ljuvlig! Och vitkål är bland det nyttigaste som finns.

Springa i stan eller i skogen?

Dilemma: ska jag springa i stan, eller ta bilen till skogen och springa där? Tids- och miljömässigt vore det bättre att ge sig ut och springa i stan, som jag fått lov att göra hela vintern. Men det är så mycket härligare att springa i skogen! Och jag som är en strukturfascist, gillar också att veta att det är just 7,5 km jag springer och att det tar 57 minuter - alltså att sträckan är uppmätt och att det finns en klocka så att jag lätt kan mäta tiden. Dessutom är underlaget bättre i skogen, jag är inte så mycket kompis med att springa på asfalt.

I förra veckan vann skogen denna dilemma-match med 3-0, få se hur det blir denna vecka....

En mils vandring med flera

Igår gick jag, mamma, Sportkillen, hans kompis L, Ls mamma A och deras hund en av de enmila-vandringar som organiseras ofta i våra trakter under vår och höst. Denna vandring gick genom storslagen och bitvis utmanande natur i ett härligt vårväder. Det var massor med folk som gick, så bitvis fick vi bromsa tempot, men visst blev vi svettiga på ryggen i alla fall.

Sportkillen och L gick säkert 1,5 mil! De sprang fram och tillbaka, gjorde avstickare i sidled, sprang upp för branter och ner för stup, och gjorde hopp-trix hela tiden. Nog för att jag är pigg av mig, men den där energin är jag långt ifrån! Ingen av killarna gnällde ett pip under hela tiden, och bitvis var vandringen verkligen utmanande. Så det blev en härlig kväll!

Får inte glömma styrketräningen

Det har inte blivit så mycket styrketräning den senaste tiden, för jag springer hellre än går på gymmet. Det är roligare och härligare att springa, och det går snabbare. Men jag får bättra mig och styrketräna 1-2 ggr i veckan. För när jag styrketränade igår, så tar det emot och i flera maskiner får jag sänka vikterna lite grann. Och idag har jag faktiskt lite träningsvärk. Styrketräning gör mig också mindre stel och mindre spänd i musklerna. Så mars pannkaka in på gymmet regelbundet!

Glädjen i vardagsmotion

Kan jag ta cykeln istället för bilen så är jag nöjd, kan jag gå istället för att cykla så är jag ännu nöjdare. Sportkillen är inne på samma linje: "Mamma, det är så skönt att cykla till träningen" kan han säga, och han bangar inte för den långa promenaden istället för att ta bilen. Passar mig utmärkt att slippa miljöpåverkan, få motion och minska slitage och utgifter när det gäller bilen.

De andra barnen kan vara lite svårare att övertyga, men i morse cyklade Lilleman gärna till tandläkaren i stället för att ta bilen. På vägen dit var vi naturligtvis sena, så jag fick skynda på honom och han trampade så snabbt med sina små ben på den lilla cykeln, så att han var alldeles rosig om kinderna när vi kom fram.

Barnen i joggingspåret + tunga backar

Vilket flyt jag har haft i em! Förberedde middagen i morse, så jag behövde bara koka gröna bönor i em. Middagen var alltså snabbt avklarad och ingen klagade på maten. Bytte om på alla ungar till springkläder och åkte till motionsområdet.

Solen sken för fullt. Lilleman sprang 950 meter i ett knattelopp, medan Pellan och Sportkillen sprang/gick 2,5 km under Sportkillens ledning. När ungarna sprungit klart gav jag dem en påse fika och förmaningar om att stanna på lekplatsen, och så gick jag själv och sprang 4 km, vilket för mig tar typ en halvtimme.

4 km-banan är verkligen inte min favorit. Den är för kort för att jag så där riktigt ska komma igång, och den är backig, vilket jag tycker är jättejobbigt. Men jag tänkte ta den som omväxling och för att den gick fort medan ungarna roar sig själva.

När jag kommer tillbaka, leker de utmärkt på styrketräningsplatsen och testar olika styrkeprov. Ingen vill gå hem.

Firar ett år som löpare!

För precis ett år sen, den 1 maj 2009, började jag springa. Jag vägde då 94 kg, hade då och då ont i hälen av min hälsporre, men tänkte "nu djä-ar". Jag började springa med mina MBT-skor p g a hälsporren. Första gången tänkte jag "innan maj månad är slut ska jag klara att spring hela vägen i 2,5 km-rundan". Det tog emot att börja! Hela kroppen skrek "stopp"! Fläsket på ryggen hoppade och jag hade svårt att få luft. Men redan på första rundan klarade jag av att springa hela vägen, hela 2,5 km-rundan. Det var jättemotiverande!

Sen dess har jag sprungit i regn, snöstorm, slask, 15 minusgrader, innan jobbet, sent på kvällen. Jag har många gånger tänkt "nä jag orkar inte upp för den där backen" och "nä jag kommer inte klara mig runt idag", men på något sätt har tankar som "gör det bara", "snart känns det bättre" och "åh, vilket flyt" tagit överhanden. Jag har sprungit flera gånger i veckan under hela senaste året. Och jag älskar det!! Ibland när kroppen känns svullen och trång så bara längtar jag ut! Eller när jag är rastlös, då kan jag verkligen längta efter att springa.

Under året har jag haft ont i kroppen, främst i höger vad. Jag trodde ett tag att jag skulle bli tvingad att sluta springa för att jag fick ont. Hade jag inte träffat sjukgymnasten Mona-Beth, så hade jag nog inte lyckats ändra min hållning så att jag nu springer på ett optimalt sätt.

Så ett år från jogging-debuten väger jag 16 kg mindre, jag älskar springandet, jag mår bra i kroppen och knoppen av att springa. Jag firade denna dag med att för första gången springa en mil. Och det gick också så bra! Det tog visserligen 1 timme och 20 minuter, men någon snabb löpare blir jag nog aldrig. Men jag är en lycklig!