För precis ett år sen, den 1 maj 2009, började jag springa. Jag vägde då 94 kg, hade då och då ont i hälen av min hälsporre, men tänkte "nu djä-ar". Jag började springa med mina MBT-skor p g a hälsporren. Första gången tänkte jag "innan maj månad är slut ska jag klara att spring hela vägen i 2,5 km-rundan". Det tog emot att börja! Hela kroppen skrek "stopp"! Fläsket på ryggen hoppade och jag hade svårt att få luft. Men redan på första rundan klarade jag av att springa hela vägen, hela 2,5 km-rundan. Det var jättemotiverande!
Sen dess har jag sprungit i regn, snöstorm, slask, 15 minusgrader, innan jobbet, sent på kvällen. Jag har många gånger tänkt "nä jag orkar inte upp för den där backen" och "nä jag kommer inte klara mig runt idag", men på något sätt har tankar som "gör det bara", "snart känns det bättre" och "åh, vilket flyt" tagit överhanden. Jag har sprungit flera gånger i veckan under hela senaste året. Och jag älskar det!! Ibland när kroppen känns svullen och trång så bara längtar jag ut! Eller när jag är rastlös, då kan jag verkligen längta efter att springa.
Under året har jag haft ont i kroppen, främst i höger vad. Jag trodde ett tag att jag skulle bli tvingad att sluta springa för att jag fick ont. Hade jag inte träffat sjukgymnasten Mona-Beth, så hade jag nog inte lyckats ändra min hållning så att jag nu springer på ett optimalt sätt.
Så ett år från jogging-debuten väger jag 16 kg mindre, jag älskar springandet, jag mår bra i kroppen och knoppen av att springa. Jag firade denna dag med att för första gången springa en mil. Och det gick också så bra! Det tog visserligen 1 timme och 20 minuter, men någon snabb löpare blir jag nog aldrig. Men jag är en lycklig!
15 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar