Vad det är värt

Denna vecka har jag bara tränat tre gånger, men tre är ändå bra. Fast för min kropp är det lite för lite, och dessutom tränade jag fredag, lördag och söndag, vilket blev lite ihopklumpat.

I fredags var jag taggad. I lördags tog det emot jättemycket att gå ut och springa. Idag hade jag bara sovit fyra timmar och tänkte flera gånger om det verkligen var nödvändig att köra bodypump-passet på förmiddagen som jag typ alltid är med på på söndagarna. Men redan när jag tog upp stången för första gången, kände belastningen i musklerna hörde musiken som tar en genom passet, så visste jag att det är värt det.

Då vet jag att blodflödet gör mig mindre stel i axlarna, att det är häftigt att jag blivit starkare och att det är skönt att känna att musklerna jobbar nästan det värsta jag kan.

Då vet jag att träningen är värd allt bök, all tid och all uppoffring. Love it!

Nu stl 38 - då stl 56

Igår köpte jag lite nya träningskläder. Fatta att jag fick lov att köpa stl 38! Helt otroligt! För kappt två år sedan försökte jag hitta något i storlek 56. Tacksamhet!

Det härliga med att röra på sig

Igår skulle jag springa och sen åka in till stan och kolla efter en ljudbok. Därför skippade jag att ta bilen upp på berget, för att slippa parkera i stan. Jag tog cykeln, och som alla i denna stad vet, är det ingen lek att komma upp till berget. Det går uppför i någon kilometer, och den sista biten går med 12% lutning uppåt. Jag har inte tagit mig upp för backen manuellt på rätt länge.

Det var visserligen lite kämpigt att ta sig upp, springa 7,5 km, cykla ner för branterna (och bromsa ner för backarna), samt ta vägen hem via stan. Men det är så härligt! Det är så härligt att göra detta utan någon jätteansträngning, kroppen är med och den är stark och seg (men inte så snabb). Det är eufori att röra på sig nu för tiden! Jag är så otroligt tacksam för att jag med ren viljestyrka stretade på när jag var jätteöverviktig, så att jag nu verkligen kan njuta av rörelse. Och nu när jag väger 45 kg mindre, så känns det "lätt som en plätt". Tacksamhet!!

Att springa varje dag

Denna vecka har jag möjlighet att springa varje dag. Jag vet inte hur lång rundan är, men om jag ser till tiden som jag springer på, så är den ca 5,5 km. Det är väldigt skönt att springa denna runda, underlaget är perfekt och största delen av rundan går inne i skuggan i skogen, så luften och miljön är härlig. Jag är nöjd!

Firar ett år som löpare!

För precis ett år sen, den 1 maj 2009, började jag springa. Jag vägde då 94 kg, hade då och då ont i hälen av min hälsporre, men tänkte "nu djä-ar". Jag började springa med mina MBT-skor p g a hälsporren. Första gången tänkte jag "innan maj månad är slut ska jag klara att spring hela vägen i 2,5 km-rundan". Det tog emot att börja! Hela kroppen skrek "stopp"! Fläsket på ryggen hoppade och jag hade svårt att få luft. Men redan på första rundan klarade jag av att springa hela vägen, hela 2,5 km-rundan. Det var jättemotiverande!

Sen dess har jag sprungit i regn, snöstorm, slask, 15 minusgrader, innan jobbet, sent på kvällen. Jag har många gånger tänkt "nä jag orkar inte upp för den där backen" och "nä jag kommer inte klara mig runt idag", men på något sätt har tankar som "gör det bara", "snart känns det bättre" och "åh, vilket flyt" tagit överhanden. Jag har sprungit flera gånger i veckan under hela senaste året. Och jag älskar det!! Ibland när kroppen känns svullen och trång så bara längtar jag ut! Eller när jag är rastlös, då kan jag verkligen längta efter att springa.

Under året har jag haft ont i kroppen, främst i höger vad. Jag trodde ett tag att jag skulle bli tvingad att sluta springa för att jag fick ont. Hade jag inte träffat sjukgymnasten Mona-Beth, så hade jag nog inte lyckats ändra min hållning så att jag nu springer på ett optimalt sätt.

Så ett år från jogging-debuten väger jag 16 kg mindre, jag älskar springandet, jag mår bra i kroppen och knoppen av att springa. Jag firade denna dag med att för första gången springa en mil. Och det gick också så bra! Det tog visserligen 1 timme och 20 minuter, men någon snabb löpare blir jag nog aldrig. Men jag är en lycklig!

Har jag varit starkare?

Jag fyller 40 om en vecka ungefär. Jag ser fram emot det och är så nöjd med livet. Visst finns det grejer som skaver, men på det stora hela är jag så nöjd. Och i så här bra form har jag nog aldrig varit, kanske i tonåren? Stark och bra kondition (utifrån mina mått mätt) och det är härligt.

Idag var jag och simmade 1500 m. Crawlade nästan hela tiden, bara några längder bröstsim. Först tar det alltid emot, men om jag bara fortsätter trots att kroppen stretar emot, så går det över och jag kommer in i ett härligt flyt. Så det tog 46-47 minuter att simma 1500 m (60 längder) och det är jag så glad och tacksam över. För några år sedan orkade jag inte crawla mer än varannan längd och jag simmade 1000 meter på 40 minuter. Det är skillnad det! Härligt!

Återbesök på Ersta 1,5 år efter operationen

Igår var jag på återbesök hos min kirurg Erik Secher på Ersta. Det är 1,5 år sedan jag gjorde min operation.

Resultatet i siffror: BMI har minskat från 44 till 29, omkretsen har minskat med 22 cm, vikten ligger på minus 41.

Resultatet i ord: Fantastiskt! Både operation och tid därefter har varit väldigt enkel för mig. Livet har förändrats så mycket, även om tillvaron i sig inte ändrat sig så värst. Jag har fortfarande överätaren kvar i mig, men har nu åtminstonen fått en fysisk spärr och en mental resonemangsmarginal som jag saknade helt förut. Med det menar jag att jag förut hade extremt kort tid mellan lust att äta och ätandet. Nu har jag lite lite mer tid på mig, då jag faktiskt hinner resonera med mig själv om vad det är jag stoppar i mig och om jag verkligen vill prioritera detta ätande.

Dr Secher frågade mig vad jag har för mål med operationen. Målet för mig har varit att kunna motionera ordentligt och att inte sticka ut, viktmässigt. Så målet är uppnått! All annan viktnedgång, de utseedemässiga fördelarna och så vidare, är bara bonus.

Jag är så tacksam gentemot Västra Götalandsregionen, dr Anders Kylebäck på KSS, Ersta sjukhus och dr Erik Secher. Och jag är tacksam mot mig själv som faktiskt förvaltat denna chans till nytt liv på ett bra sätt.

Om jag inte hade opererat mig....

Om jag inte hade opererat mig, så kan jag säga att jag aldrig aldrig hade lyckats gå ner i vikt. Det förstår jag klart och tydligt. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på varför, men det hade aldrig gått. Jag har fortfarande i princip samma lust att äta som förut, så jag tackar så mycket för att det nu finns en tydlig fysisk begränsning. Därför kommer jag nog aldrig att bli riktigt smal, men jag är ändå så nöjd med att ha uppnått rörlighet och hamnat nära normalvikt. Mer än så kan jag inte begära. Tack och amen.

Bättre i skuldran

Nu har jag varit hos min fantastiska sjukgymnast, hon som räddat min möjlighet till ett mycket aktivt liv. Hade det inte varit för att hon har schysstat till min kroppshållning, så hade jag snart fått förslitningsskador både här och där, men framförallt i hälsenan och foten.

Nu var jag hos henne för att jag fick så himla ont i skuldran i förra veckan. Jag satt ju och hade seminarier via videokonferens-teknik, och de där stolarna i de salarna kan få vem som helst att stelna. Så jag tror att spänningarna beror mycket på dessa tre dagar. Det blev lite bättre efter träning, men inte helt bra.

Nu har hon lösgjort punkter i nacken, ansiktet, pannan och lite längst upp på skuldran (det gör mest ont i nedre delen av skuldran). När jag låg där så fick jag ilningar i tänder åt vänster i munnen och ett tryck i hela skuldran. Men någon timme efter behandlingen känns det riktigt bra!! Inte vet jag vad den där fantastiska människan gör, men nog är det underverk.

Tacksam för insikt

Idag när jag skyndade mig till tåget, kom jag att tänka på hur tacksam jag är för att jag kan skynda mig till tåget, utan att bli svettig eller ha ont någonstans. Jag är så himla glad över att jag till slut fick hjälp med min hållning och sätt att röra kroppen, vilket har inneburit att smärtorna i fot och vad är borta. Trots att jag tränar mer än jag någonsin gjort. Och att det var så enkelt! I början lite bökigt, men egentligen så enkelt. Det gällde bara att hitta någon som kunde SE! Lättare sagt än gjort, jag önskar att jag träffat på sjukgymnasten Mona-Beth många många år tidigare. Svårt att veta vad det skulle ha inneburit, men jag hade nog sparat mycket tid och många tusenlappar på all sköns medel, behandlingar och grejer som skulle hjälpa. Bättre sent än aldrig och jag har ju fått ett nytt liv nu  - tack tack för det!

Suget är kvar, men hoppet finns nu

Innan min GBP-operation, så sa utredande läkare något i den här stilen "många av de opererade får minskad aptit och slutar att sukta efter sådant som de tidigare ätit mycket av, t ex Digestivekex". Det lät som himmelriket i mina öron! Att ha en minskad aptit! Att inte vara sugen på sånt som man överäter! Jag hade kunnat gett min högra hand för att få uppleva detta!

Efter operationen kan jag säga att för min del är aptiten och suget bara lite lindrigare. Det är den fysiska begränsningen som räddar mig. Och nu har jag lite mer möjlighet att resonera med mig själv och avstå - något som jag tyckte var helt omöjligt förut. Så livet är MYCKET bättre! Inget snack om den saken! (Tack tack tack Dr Secher och Västra Götalandsregionen!) Men man ska inte tro att allt som man hör innan operationen kommer stämma in på en själv. I synnerhet som människan har en god förmåga till selektiv perception - man ser och hör det man vill se.

Så helgerna och allt julgodis och julfika är fortfarande en utmaning för mig. Inget snack om den saken. Lördagar tillåter jag mig att "släppa loss", men jag måste skärpa mig alla andra dagar, så kommer det nog att förbli. Men nu finns hoppet och möjlighet till egenkontroll.....

Vilken härlig natt och morgon!

Somnade med ungarna typ halv 9 och vaknade halv 3. Lyckades somna om vid 3 och sova till ordinarie tid kl 6, så jag sov nästan 9 timmar (!). Var ute och sprang 5 km och solen sken och frosten glittrade. Åt sen min goda havregrynsgröt och ett ägg. Kan det bli bättre för hälsan?!

Ett år sedan GBP-operation

Idag är det ett år sen jag genomgick min Gastric Bypass-operation. Jag har inte ångrat den en sekund, inte en enda. Allt har gått så himla bra både innan, under och efter operationen. Jag är så tacksam mot operatör dr Eric Secher vid Ersta sjukhus, mot sjukvården och inte minst mot min familj.

Jag är också tacksam för att jag själv verkligen har tagit den här nya chansen jag fått och förvaltat den väl. Viktnedgången hade kunnat vara större än - 37 kg, men jag tycker att den har skett på ett vettigt sätt. Jag har också tagit chansen att nu äntligen motionera mer regelbundet och mycket och att verkligen använda min kropp. Men framförallt så är jag tacksam för vad operationen gjort för mig psykiskt; borta är maktlöshet, ångest och matstress. Energin som jag alltid haft kan läggas på annat fokus än mat. Och även om jag inte är den mest lugna och harmoniska människan nu heller, så har jag i alla fall mycket mer ro och lugn än tidigare. Så idag firar jag min ettårsdag på det nya livet!

Naturen - en fördel vid jogging

En av de bästa sakerna med att springa är att man får vara ute i naturen - jag springer bara i skogen. Alla dagar har sin tjusning. Imorse var det frostnupet, morgonsolen glittrade så fint i den vita frosten och höstluften var ljuvlig.

Trots att friluftsområdet bara ligger någon kilometer från stan, så är det helt tyst i skogen, bara porlande vatten hörs på ett par ställen. Att lyssna på skogens tystnad är bättre än all musik - det ger frid.

Minus 37 kg på ett år

Idag är det ett år sen jag började gå ner i vikt inför min gastric bypass-operation. Det var mycket blandade känslor då och jag minns att jag en av dagarna i början satt på en hotellfrukost och nästan grinade över att inte få äta. Men det var det värt. Första oktober 2008 vägde jag 37 kg mer än jag gör nu, och jag har gått från BMI 43,5 till 30,5 (och då har ändå en del annan omfördelning skett med muskler och så, eftersom jag numera tränar dubbelt så mycket som förut). Så detta är en dag att verkligen vara TACKSAM!

Ynnest att kunna och få träna

Imorse gällde det verkligen att vara fokuserad på att det är en ynnest att jag kan träna så mycket som jag gör och att jag fick tillfälle i morse, eftersom mannen åker till Stockholm i em och alltså kunde ta ungarna till aktiviteter i morse. För det ösregnade när jag åkte iväg på cykeln och regnet tilltog på vägen till gymmet (att springa i skogen som jag tänkt var uteslutet). Jag tänkte att nu blir jag blöt på låren, men innan jag kom fram så var hela byxorna och halva strumporna blöta. Då gäller det att vara motiverad!

Efter 40 min på crosstrainern var byxorna torra och känslan i kroppen SKÖN.

Det tar emot - men går bättre och bättre

Idag tog det emot när jag var uppe och sprang femman. Det kändes trögt hela vägen och jag tänkte nästan hela tiden "är jag inte framme snart". Men i och med att jag nu ser en koppling mellan menscykel och prestation, så behöver jag inte fundera något länge över varför det går trögt.

Tiden blev ändå bra för att vara mig, jag springer nu på 40 minuter. När jag började springa 5 km, så sprang jag på 46. Så det går bättre och bättre, även om det går långsamt.

Jag började springa när jag vägde 94 kg och nu väger jag 10 kg mindre och har blivit starkare, så det är klart att tiden blir kortare. Och det är mycket mindre jobbigt, naturligtvis.

Vad tacksam jag är att jag började springa! Det ger så mycket! Jag har aldrig gillat att spriga tidigare, har t o m avskytt det och tyckt det varit löjligt med all hallelulja kring löpning. Men nu fattar jag! Sent ska syndaren vakna!