Akupunkturen påverkar

Har varit på akupunktur för fjärde eller femte gången. Primärt för vaden och hälen. Sekundärt för att lugna ner mig lite, äta mindre och vara mindre arg. Om vi säger så här: vaden och hälen är i alla fall bättre. Vackert så.

Den kinesiska doktorn säger att jag reagerar bra på de små nålar han lämnar kvar på mig, fastklistrade, så idag har jag typ åtta på ryggen och några i öronen.

Han säger att jag har en störning i mina meridianer som beror på att jag jobbar för mycket den senaste tiden. Får börja mitt nya jobb med att tagga ner alltså.... Lika lätt som att äta mindre....

Testing testing....good news från hälen och vaden

Hade inte sprungit på en vecka nästan, för jag har haft ont i hälen och vaden. Men igår sprang jag, och 7,5 km för jag inte kunde låta bli. Alltså testar jag om hälen och vaden är med mig.

Ingen smärta idag, thank God! Då är det väl bara att köra igen!!

Borde inte men gjorde det ändå

Jag borde inte springa så länge jag har ont i vaden och hälen. Men jag ville inte låta bli. Jag ville springa. Och då har jag ändå inte sprungit en enda gång denna vecka.

När jag kommit upp på berget började springa så blev det en så stark upplevelse! Det blev som att komma in där kroppen verkligen vill vara! Att sätta på en handske som är superskön och passar perfekt. Allt kändes så perfekt, att jag fattar att det jag skriver låter lite väl "over the top". Men så var det, det var så otroligt skönt!

Det hade blivit mörkt innan jag kom iväg och det var lite bra. Då var jag tvungen att springa lungt för att något så när kunna se var jag sätter fötterna. Längst bort på 5 km-rundan är det väldigt väldigt skogsmörkt! Och det var nog bra, så kunde jag inte bli för ivrig.

Känslan efteråt var skön som vanligt, men vid stretchingen känner jag att jag är otroligt stel i skuldror/axlar/nacke. Idag har jag som förväntat fortfarande ont i vaden och hälen, men inte värre än innan jag sprang. Ingen idé att hålla inne med springandet? Jag ger smärtan en vecka till, sen kör jag som vanligt. Det är för skönt för att låta bli.

Balsam för själen men inte för hälen

Vilken underbar morgon att springa! Rätt varmt var det, och uppe i skogen var det dimmigt dimmigt. Men jag älskar att springa i skogen, det är helt annorlunda rent känslomässigt än att springa i stan som jag gjorde igår. Det är bra att jag hittat tillbaka till skogen. När jag slutade rida, så blev det inte så att jag kom ut i skogen och jag märker att det är angeläget för mig.

Men i helgen får jag lugna mig med springandet - jag känner av hälsporren i höger fot och senfästet i vaden. Grrr och morr.... Det får lov att gå över snabbt, jag ger det helgen. Imorgon ska jag försöka komma iväg och simma och på söndag gymmet, men sen på måndag kommer jag att vilja ge mig  ut.

Med muskelbråcket till sjukhuset igen

Muskelbråcket krånglar igen. I onsdags blev det inte värre än att jag efter en timmes vila och egenmassage fick tillbaka tarmen, men igår var det dags igen för en häftigare omgång. Och denna gång gjorde det värre ont än någonsin tidigare. Jag fick åka upp till akuten igen och fick relativt snabbt hjälp även om det då kändes som en evighet. Till slut grät jag av smärta.

Läkarna gjorde som de gjort tidigare: Stesolid (muskelavslappnande) och morfin (smärtstillande) och när det har verkat, så kan de massera ner tarmen. Vilket inte går innan för det gör så himla ont.

Nu är det sjätte gången som jag får ordentliga problem och fjärde gången som jag är uppe på akuten för detta, sedan i våras, men fem gånger sen i juli. När 17 ska de operera? När tarmen gått sönder? Om tarmen är inklämd för länge och inte får blodtillförsel, så dör den, och då går den sönder, vilket är ett livshotande tillstånd.

Muskelbråcket krånglar

Sen Lillemans födsel för fem år sedan, har jag ett muskelbråck mellan naveln och typ blindtarmen. Det gör att tarmen hamnar i kläm. Det har länge gått bra att leva med detta, men nu är det nog stopp. Förmodligen är det så att nu när jag gått ner så mycket i vikt, så finns det mer utrymme i buken och mer tarm hamnar i kläm.

I april fick jag mitt första smärtanfall p g a detta och i 2-3 timmar höll en svår och konstant smärta i sig. Då åket vi till sjukhuset och på vägen dit gick smärtan över lite, och resten kunde läkaren massera ner. I onsdags var det samma sak fast värre. I sex timmar låg jag och hade jätteont och bara hoppasdes hoppades att jag inte skulle behöva uppsöka sjukhus, vilket jag inte gjorde. Men så redan igår tisdag så kom en sådan smärta tillbaka! Och nu höll det i sig i åtta timmar, och då kände jag att jag nog ändå måste upp till sjukhuset.

Så mamma och jag åkte till sjukhuset (via vårdcentralen med 1,5 timmes väntan där). Hela tiden ordentliga smärtor. När vi till slut får träffa läkare, så börjar smärtan ge sig, men tarmbiten utanför bukmusklerna är fortfarande stor och spänd. Läkaren och jag bestämmer att vi idag bara försöker få ner tarmen igen och att hon ser till att min inplanerade brockoperation (tillsammans med bukplastik) skyndas på. Så jag får Stesolid och smärtstillande i armen och så knådar hon ner tarmen. Vilken skillnad!

Halv 3 på natten kan vi åka hem och stackars mamma som suttit med, slipper äntligen sitta på en hård stol och frysa.

Idag är jag trött och kommer hoppa över träningen. Smärta i så många timmar + den där omgången Stesolid är förmodligen orsaken. Jag har också varit på Babyproffsen och köpt ett band som man normalt sett stödjer gravida magar med, men jag drar det tight över brocket, så kanske tarmen håller sig där den ska.

Phu! Måtte operationen snart kunna göras, men helst efter resan i början av augusti.

Dagens lärdom: 1,5 mil är för långt

Jag fick en man-och-barnfri dag igår. Då tänkte jag passa på och träna lite extra. Så jag sprang 1,5 mil på vårt motionsområde. Första gröna milen, sen 5 km-rundan. Det gick bra. Tog visserligen lite drygt 2 timmar, men det gick utan vidare att springa den sträckan hela tiden.

Idag märker jag att det var lite väl mastigt att springa så långt. Jag har ju sprungit milen många gånger nu utan vidare, men detta var lite för mycket. Idag har jag ont i knäna när jag går i trappor, och jag får vänta med att springa igen i några dagar. Så jag får helt enkelt backa i ambitionsnivå. Idag får jag träna på gymmet och kanske bara styrketräning och skippa cross-trainern.

Bättre i skuldran

Nu har jag varit hos min fantastiska sjukgymnast, hon som räddat min möjlighet till ett mycket aktivt liv. Hade det inte varit för att hon har schysstat till min kroppshållning, så hade jag snart fått förslitningsskador både här och där, men framförallt i hälsenan och foten.

Nu var jag hos henne för att jag fick så himla ont i skuldran i förra veckan. Jag satt ju och hade seminarier via videokonferens-teknik, och de där stolarna i de salarna kan få vem som helst att stelna. Så jag tror att spänningarna beror mycket på dessa tre dagar. Det blev lite bättre efter träning, men inte helt bra.

Nu har hon lösgjort punkter i nacken, ansiktet, pannan och lite längst upp på skuldran (det gör mest ont i nedre delen av skuldran). När jag låg där så fick jag ilningar i tänder åt vänster i munnen och ett tryck i hela skuldran. Men någon timme efter behandlingen känns det riktigt bra!! Inte vet jag vad den där fantastiska människan gör, men nog är det underverk.

Träning minskar smärta

Jag har haft jätteont i skuldran och axeln i några dagar. Vet inte riktigt vad det beror på, men jag har haft mycket undervisning och jag sprang och spände mig under joggingturen i tisdags.

Så igår gick jag och styrketränade. Det brukar hjälpa. Och idag är jag mycket mycket bättre, även om jag fortfarande är stel. Men visst är det coolt att styrketräning hjälper! Det måste ju ha något med blodgenomströmning att göra, men jag ska försöka ta reda på mer om det.

Tacksam för insikt

Idag när jag skyndade mig till tåget, kom jag att tänka på hur tacksam jag är för att jag kan skynda mig till tåget, utan att bli svettig eller ha ont någonstans. Jag är så himla glad över att jag till slut fick hjälp med min hållning och sätt att röra kroppen, vilket har inneburit att smärtorna i fot och vad är borta. Trots att jag tränar mer än jag någonsin gjort. Och att det var så enkelt! I början lite bökigt, men egentligen så enkelt. Det gällde bara att hitta någon som kunde SE! Lättare sagt än gjort, jag önskar att jag träffat på sjukgymnasten Mona-Beth många många år tidigare. Svårt att veta vad det skulle ha inneburit, men jag hade nog sparat mycket tid och många tusenlappar på all sköns medel, behandlingar och grejer som skulle hjälpa. Bättre sent än aldrig och jag har ju fått ett nytt liv nu  - tack tack för det!

Detaljer och små rörelser

Var i förra veckan hos den otroligt duktiga sjukgymnasten igen. Hon som säger så jobbiga saker. Men kloka. Och rätt. Om vaden ska bli helt bra så måste jag belasta min rygg (via knäna) annorlunda, och bygga muskler som jag inte har. Jag fattar det intellektuellt. Men övningarna är irriterande simpla och ändå så svåra. HELA fötterna i golvet, avslappnade knän, spännda magmusklerna under naveln (så att man ej svankar) och så spänn YTTERSIDAN av låren, muskeln som går från knät, på utsidan om låret och upp i rumpa och rygg. Kan det vara svårt? Det ÄR svårt! Bara att stå med hela foten i golvet (hela trampdynan och hälen) är en utmaning. Sen att hitta de där lårmusklerna och att spänna dem utan att spänna en massa annat.

Nu har jag tränat på det i helgen och på några andra simpla men effektiva övningar och - tänka sig - jag känner inte av vaden efter lördagens 5 km jogging och söndagens timme på gymmet. Är detta lösningen? Jag var visserligen också mycket noga med HUR jag sprang i lördags, så det finns nog detaljer som samverkar, men jag är SÅ glad för att jag fått en så bra hjälp från sjukgymnasten. Och det är inte en massa krämer, produkter, tillskott, utan ren och skär träning.

Äntligen någon som kan något

Jag fick för drygt ett halvår sen hjälp av en sjukgymnast på företagshälsovården att bli av med min hälsporre på vänster fot. "Receptet" var framförallt ändra kroppshållning, inget annat. Idag var jag där med min onda vad, och mycket riktigt, hon kunde visa på att låsningar i ryggen är det som påverkar vaden. Med akupressur i huvudet, nacken, svanken och bäckenet så menar hon att hon "återställt" låsningarna. Det återstår ju för mig att se, men att vaden blev påverkad, det råder det inget tvivel om. Efter hennes mycket lätta behandling har jag jätteont i ankeln! Fick också tre stärkande/stretchande övningar att jobba med. I synnerhet en var superskön!

Jag blir alltid imponerad av folk som verkligen vet vad de gör. Ska bli spännande att se om hon lyckas hjälpa mig även denna gång (men det beror ju också på mig), men jag blir i alla fall imponerad av hennes blick och holisiska syn.

Orolig för min vad

Min högra vad är inte riktigt med, det småkrampar hela tiden, känns svullet och musklerna gör ont. Sådan här småkramp har hittills alltid löst sig med träning, men nu har jag lite för länge haft ont i muskler och är det kanske senfästen? Avstod från att träna igår och i fredags, men testade idag igen. Tyvärr fick jag ont idag igen, både av crosstrainern och motionscykeln. Deprimerande!

Mamma säger att svullnad beror på att det är venklaffarna som inte fungerar optimalt, hon har också samma problem. Vad kan man göra åt det? Motion underlättar. Man kan ta västskedrivande medel också, men sådant gör att njurarna arbetar effektivare, och man riskerar att bli av med för mycket salter och mineraler i kroppen. Så det är bäst att vara skeptisk....

Hade inte vaden gjort ont i muskler och muskelfäste, så hade det bara varit att köra på med motionen, men jag känner att jag lätt blir för ivrig. Och....jag vågar knappt ens skriva det...jag känner av hälsporre på höger fot lite lite.... DET gör mig orolig, jag ber till högre makter att kroppen ska palla för mycket motion, för jag mår så himla bra av det.