Pressad tid även på 5 km

Det tog emot rejält att springa idag. Så trots min ambition att ta i ordentligt, så fick den första kilometern springas i maklig takt. Men sen kändes det bättre och jag tvingade mig att hålla ett genomgående högre tempo. Andningen blir annorlunda, flåset mer markant, armbågarna mer utåtvinklade och steget längre. Sen vill jag gärna skjuta bak beckenet (bli mer svankryggig) och det måste jag hålla emot, annars riskerar jag att få ont i foten och/eller vaden.

Tiden på 5 km förbättrades från 38-40 minuter till 35,5 minuter (fortfarande ingen racer-fart, jag vet). En sån här springning är inte speciellt njutfull när jag springer. Men efteråt är det mycket skönare.

Firar ett år som löpare!

För precis ett år sen, den 1 maj 2009, började jag springa. Jag vägde då 94 kg, hade då och då ont i hälen av min hälsporre, men tänkte "nu djä-ar". Jag började springa med mina MBT-skor p g a hälsporren. Första gången tänkte jag "innan maj månad är slut ska jag klara att spring hela vägen i 2,5 km-rundan". Det tog emot att börja! Hela kroppen skrek "stopp"! Fläsket på ryggen hoppade och jag hade svårt att få luft. Men redan på första rundan klarade jag av att springa hela vägen, hela 2,5 km-rundan. Det var jättemotiverande!

Sen dess har jag sprungit i regn, snöstorm, slask, 15 minusgrader, innan jobbet, sent på kvällen. Jag har många gånger tänkt "nä jag orkar inte upp för den där backen" och "nä jag kommer inte klara mig runt idag", men på något sätt har tankar som "gör det bara", "snart känns det bättre" och "åh, vilket flyt" tagit överhanden. Jag har sprungit flera gånger i veckan under hela senaste året. Och jag älskar det!! Ibland när kroppen känns svullen och trång så bara längtar jag ut! Eller när jag är rastlös, då kan jag verkligen längta efter att springa.

Under året har jag haft ont i kroppen, främst i höger vad. Jag trodde ett tag att jag skulle bli tvingad att sluta springa för att jag fick ont. Hade jag inte träffat sjukgymnasten Mona-Beth, så hade jag nog inte lyckats ändra min hållning så att jag nu springer på ett optimalt sätt.

Så ett år från jogging-debuten väger jag 16 kg mindre, jag älskar springandet, jag mår bra i kroppen och knoppen av att springa. Jag firade denna dag med att för första gången springa en mil. Och det gick också så bra! Det tog visserligen 1 timme och 20 minuter, men någon snabb löpare blir jag nog aldrig. Men jag är en lycklig!

Tacksam för insikt

Idag när jag skyndade mig till tåget, kom jag att tänka på hur tacksam jag är för att jag kan skynda mig till tåget, utan att bli svettig eller ha ont någonstans. Jag är så himla glad över att jag till slut fick hjälp med min hållning och sätt att röra kroppen, vilket har inneburit att smärtorna i fot och vad är borta. Trots att jag tränar mer än jag någonsin gjort. Och att det var så enkelt! I början lite bökigt, men egentligen så enkelt. Det gällde bara att hitta någon som kunde SE! Lättare sagt än gjort, jag önskar att jag träffat på sjukgymnasten Mona-Beth många många år tidigare. Svårt att veta vad det skulle ha inneburit, men jag hade nog sparat mycket tid och många tusenlappar på all sköns medel, behandlingar och grejer som skulle hjälpa. Bättre sent än aldrig och jag har ju fått ett nytt liv nu  - tack tack för det!

Detaljer och små rörelser

Var i förra veckan hos den otroligt duktiga sjukgymnasten igen. Hon som säger så jobbiga saker. Men kloka. Och rätt. Om vaden ska bli helt bra så måste jag belasta min rygg (via knäna) annorlunda, och bygga muskler som jag inte har. Jag fattar det intellektuellt. Men övningarna är irriterande simpla och ändå så svåra. HELA fötterna i golvet, avslappnade knän, spännda magmusklerna under naveln (så att man ej svankar) och så spänn YTTERSIDAN av låren, muskeln som går från knät, på utsidan om låret och upp i rumpa och rygg. Kan det vara svårt? Det ÄR svårt! Bara att stå med hela foten i golvet (hela trampdynan och hälen) är en utmaning. Sen att hitta de där lårmusklerna och att spänna dem utan att spänna en massa annat.

Nu har jag tränat på det i helgen och på några andra simpla men effektiva övningar och - tänka sig - jag känner inte av vaden efter lördagens 5 km jogging och söndagens timme på gymmet. Är detta lösningen? Jag var visserligen också mycket noga med HUR jag sprang i lördags, så det finns nog detaljer som samverkar, men jag är SÅ glad för att jag fått en så bra hjälp från sjukgymnasten. Och det är inte en massa krämer, produkter, tillskott, utan ren och skär träning.

Snöjogging

I morse när jag sprang min 5 km-standardrunda, så snöade det, och det var snö i spåret. Än en gång är jag så tacksam för att jag är så motiverad! Det var halt och kallt, men det var härligt ändå. Jag valde skogen istället för gymmet, men började ångra mig när jag såg att parkeringsplatsen var tom och snön yrde in i örat och kladdade igen glasögonen. Som vanligt är det najs när man väl kommit ut och ännu bättre när man är klar.

Fick springa långsammare p g a att det var halt, men också för att jag var tvungen att koncentrera mig på att springa rätt, utifrån sjukgymnastens rekommendationer (se föregående inlägg). Och banne mig, jag känner inte av vaden efter denna runda! Håller tummarna för att detta håller i sig även efter helgens träning.

Äntligen någon som kan något

Jag fick för drygt ett halvår sen hjälp av en sjukgymnast på företagshälsovården att bli av med min hälsporre på vänster fot. "Receptet" var framförallt ändra kroppshållning, inget annat. Idag var jag där med min onda vad, och mycket riktigt, hon kunde visa på att låsningar i ryggen är det som påverkar vaden. Med akupressur i huvudet, nacken, svanken och bäckenet så menar hon att hon "återställt" låsningarna. Det återstår ju för mig att se, men att vaden blev påverkad, det råder det inget tvivel om. Efter hennes mycket lätta behandling har jag jätteont i ankeln! Fick också tre stärkande/stretchande övningar att jobba med. I synnerhet en var superskön!

Jag blir alltid imponerad av folk som verkligen vet vad de gör. Ska bli spännande att se om hon lyckas hjälpa mig även denna gång (men det beror ju också på mig), men jag blir i alla fall imponerad av hennes blick och holisiska syn.