Det tog emot rejält att springa idag. Så trots min ambition att ta i ordentligt, så fick den första kilometern springas i maklig takt. Men sen kändes det bättre och jag tvingade mig att hålla ett genomgående högre tempo. Andningen blir annorlunda, flåset mer markant, armbågarna mer utåtvinklade och steget längre. Sen vill jag gärna skjuta bak beckenet (bli mer svankryggig) och det måste jag hålla emot, annars riskerar jag att få ont i foten och/eller vaden.
Tiden på 5 km förbättrades från 38-40 minuter till 35,5 minuter (fortfarande ingen racer-fart, jag vet). En sån här springning är inte speciellt njutfull när jag springer. Men efteråt är det mycket skönare.
15 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar