Jag borde inte springa så länge jag har ont i vaden och hälen. Men jag ville inte låta bli. Jag ville springa. Och då har jag ändå inte sprungit en enda gång denna vecka.
När jag kommit upp på berget började springa så blev det en så stark upplevelse! Det blev som att komma in där kroppen verkligen vill vara! Att sätta på en handske som är superskön och passar perfekt. Allt kändes så perfekt, att jag fattar att det jag skriver låter lite väl "over the top". Men så var det, det var så otroligt skönt!
Det hade blivit mörkt innan jag kom iväg och det var lite bra. Då var jag tvungen att springa lungt för att något så när kunna se var jag sätter fötterna. Längst bort på 5 km-rundan är det väldigt väldigt skogsmörkt! Och det var nog bra, så kunde jag inte bli för ivrig.
Känslan efteråt var skön som vanligt, men vid stretchingen känner jag att jag är otroligt stel i skuldror/axlar/nacke. Idag har jag som förväntat fortfarande ont i vaden och hälen, men inte värre än innan jag sprang. Ingen idé att hålla inne med springandet? Jag ger smärtan en vecka till, sen kör jag som vanligt. Det är för skönt för att låta bli.
15 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar