Att gilla eller inte gilla att springa

Här om dagen diskuterade jag detta med njutning av att springa. Jag hävdar ju, att för att komma in i tillståndet att känna sig beroende av att springa, så måste man springa regelbudet ett par veckor, sen gillar man det verkligen både fysiskt och psykiskt. Personen jag talade med sa något i stil med: "Ja, jag gjorde så där ett tag, men jag fick inte den känslan. Att gå ut och springa var alltid ett tvång och det var lätt att hoppa över, så jag gillade aldrig joggandet".

Och jag minns hur det var när jag gick i gymnasiet, då sprang jag också regelbundet, men jag avskydde det. Jag sprang för att andra pådyvlade mig att jag borde gå ner i vikt (jag vägde 69 kg när jag TYVÄRR började fokusera på vikten och banta), jag sprang på alla gympatimmar och på fritiden, jag tvingade mig. Jag fick aldrig den positiva känslan som jag har nu. Tvärt om; då fick jag håll och blodsmak i munnen och mjölksyra i benen.

Så vari ligger skillnaden? Ja den största skillnaden ligger i inställningen till springandet. Nu är jag överlycklig för att jag KAN springa, för att kroppen håller, för att kroppen blir starkare.  Och jag VILL verkligen springa. Hur mycket har denna mentala inställning med den fysiska och psykiska välbefinnandet att göra? Förmodligen en hel del. Så min grundläggande tes måste få ett tillägg: om man ska älska att springa, både fysiskt och psykiskt, så måste man göra det regelbundet, en längre tid i sträck och ha en positiv inställning till det.